giraff

Under större delen av låg och mellanstadiet blev jag mobbad och kallad för blekfis och prickigkorv. Min keltiska hudtyp passade tydligen inte och jag blev dessutom alltid vald sist i gympan för att jag hade så stora fötter och killarna roade sig med att kalla mig för ”vinkelhaken”.

Det lustiga med detta är att det borde ha påverkat mig och gjort mig jätteledsen. Men inte alls. Jag minns att jag tyckte att de som var värst var megatöntar och jag tänkte ofta, där jag satt på bänken, i gympan att…va tjatigt detta är! Jag vet ju precis hur det kommer att bli…så varför dra ut på det?

Pappa hade försökt förklara att det var lite så det såg ut i livet. Nu gällde det handboll och om jag snubblar på mina fötter så är det liksom självklart att de väljer mig sist. Det har inget med mig att göra. Som person. För hade det gällt balansgång, där mina fötter varit en tillgång, då hade jag säkert blivit vald först. Han gjorde vad han kunde för att stötta men jag tyckte nog att han gav det där gänget alltför mycket cred och i ärlighetens namn så mycket balansgång var det ju inte på schemat.

Men jag blev lyssnad till och det gjorde den där bleka lilla flickan med allt för stora fötter stark och jag är så oerhört stolt över hennes mod. Det lade grunden till den jag är idag och formade det förakt jag känner inför all form av högmod och arrogans och jag kommer alltid, utan undantag, att ställa mig på de utsattas sida.

Därför iakttar jag med förtvivlan vad som ibland händer i mitt hönshus. För för mig finns det bara en sak som gäller. Och det gäller allt och alla…

Den som mobbar åker ut!

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: