I min familj är vi fem generationer kvinnor som, om vi levt på 14, 1500-talen, utan tvekan hade gått upp i rök. Vi hade utan minsta tvivel blivit torterade, brända på bål eller dränkta. Inte för att vi hade varit bättre eller förmer utan för att vi helt enkelt hade synts, hörts, varit för långa, för stora eller för mycket. Och kvinnor.

Det är länge sedan…jag vet…men häxprocessen är viktig att minnas. Helt enkelt för att den är som en ritning/blueprint på hur allting fungerar. Fortfarande. Detta facit över hur rädsla och det kanske farligaste av allt – grupptryck sätter jorden i brand borde ha lärt oss ett och annat. Men icke. Mot dumhet kämpar tydligen gudarna förgäves. Så är det sagt. Vi antar utan att veta. Vi dömer utan att känna till. Så länge det inte drabbar oss själva så verkar det mesta vara acceptabelt. Jag vet att det enda rätta är att förlåta men för att göra det lättare när just det känns svårt ställer jag mitt hopp till karma. What comes around, goes around. Jag hoppas med hela mitt hjärta att ingen någonsin kommer undan med oförrätter.

Jag trampade i klaveret när jag flyttade ut dit jag bor. Jag lät mina hundar vara mer lösa än vad som var acceptabelt i den jägarkultur som råder. Utan att veta någonting om mig, mina hundar eller min kunskap och inställning om det samma så har man bestämt sig. Man lyssnar på varandra, fabricerar och lägger till och med det som grund går man sen till attack. Det har blivit okej att hacka på mig och de mina medan det man kritiserar mig för är helt okej utfört av någon annan. ”Du flyttar ut hit och pinkar revir. Du skall inte tro att du är något. Du har ingen rätt”.

Då skall man alltså vara förlåtande och skjuta det hela åt sidan när den lättaste vägen vore att ta sitt pick och pack. Kapitulera. Och flytta. Men ge upp har aldrig varit ett option. Inte i min värld. Hur skulle det se ut? Låta mobbarna vinna!? Aldrig. Jag är bofast här. Jag äger mitt hus och min mark. Så  för att slippa allt sandlådetänk så har jag nu bestämt mig för att hägna all min mark. Hela min trädgård. Det blir ett snyggt stallstaket med klassiska grindar. Innanför dem råder min värld. I denna, min egen lilla, värld skall jag ”göra en Innsbruck”

Munken Heinrich Kramer skrev 1486 en detaljerade skrift ”Malleus Maleficarum” som skulle vägleda häxjägarna. En skrift som hetsade till fördrivning, tortyr och avrättningar. Den beskrev hur man kände igen häxor och hur man avrättade dem. Skriften spreds som en löpeld över Europa och skapade en era och en masshysteri som skördade över 50.000 oskyldiga kvinnors liv.

Men vid Kramers allra första stopp på väg ut på sitt korståg stannade han till i Innsbruck där han pekade ut några utvalda kvinnor som ställdes på förhör och anklagades för att ha haft samlag med satan. Hans anklagelser ansågs helt absurda och kvinnorna slog tillbaka uppbackade av stadens kloka män som handfast fördrev Kramer ut ur stan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: