Min fina Buddha somnade in på luciadagen. Det känns ofattbart. Bara 5 år gammal.
Vi hade varit ute på morgonrundan runt sjön och när vi väl var hemma gick han och lade sig för att vila. Alla de andra likaså. Jag satte mig och för att fortsätta att jobba. Några timmar gick. Allt var lugnt. Så kom sopbilen och som vanligt rusade de andra fram till grinden för att hälsa. Men inte Buddha. Så jag gick för att kolla till honom där han hade lagt sig i soffan på glasverandan.
Och där ligger han. Helt stilla. Som om han sov. Med huvudet på dunkuddarna. Jag tittade på bröstkorgen och såg att den inte rörde sig. Stilla lade jag min hand på hans huvud. Det kändes som om jag inte kunde få luft och för en stund kändes det som om även mitt hjärta stannade. Hur kunde detta hända? Hade jag missat något? Tusen tankar rusade genom huvudet…
Är det kanske så här det skall ske!? Efter en skön runda, ett sista plums i sjön, en god frukost och så lugnt och tryggt bara somna in. Kanske. Om man förtjänar det. Och ingen förtjänade det mer än han. Så jag väljer att se det så.
Och jag vet, min underbara, beskyddande vän, att du för alltid kommer att finnas vid min sida och jag skall för alltid bära ditt hjärta i mina händer…
Livet på Betan... 