Jag har alltid sagt att jag vill leva i en låda. En arkitektritad låda. Jag antar att det har med de raka vinklarna att göra. Det rena. Inga extra utrymmen. Inget filifjonk. Jag säger inte att jag inte har njutit oerhört över att befinna mig på platser som Florence och Paris men när jag skall slå upp ögonen i mitt eget hem så vill jag ha det stilla. Visuellt.
Därför trodde jag aldrig att jag skulle hamna i en mangårdsbyggnad från förra sekelskiftet och känna att jag har hamnat i paradiset på jorden. Men detta underbara hus har en symmetri och en rak layout som är rogivande. De äkta och genuina materialen går rätt in i själen och det avskalade lugnet löser jag i färgval och inredning.
Och valet av färg och avskalade uttryck har dragits till sin spets på fler sätt. Jag insåg att jag sedan jag var 16 år har gått upp varje morgon och efter duschen fönat håret och make:at mig! Noggrant. Jag räknade ut att det blir 15.075 timmar av mitt liv. Och då har jag ändå räknat bort sisådär 30 dagar per år för semester, segling etc. Seriöst! Över 15.000 timmar. Nästan två år! Hur sjukt är inte det!!?? Till velka nötta…som min chef i Borås brukade säga på bred västgötska. Jag skall väl inte vara allt för hård mot mig själv. Det finns säkert de som har uppskattat min ansträngning. Men nu är det slut med det.
Idag smörjer jag in min hud med en skön hudlotion, låter håret torka av sig själv och välkomnar lockarna, sätter lite läppglans på läpparna och så på med glasögonen. Voila! What you see is what you get!
Livet på Betan... 