charger…

Du är en charger säger han plötsligt. Du ger alla andra energi. Det är en jävla tur att du är med… 

Som den gamla seglare jag är kan jag inte låta bli att se ”Över Atlanten” på D-play trots att det långt ifrån alla avsnitt som är intressanta. Anders Limpar har det tufft. Han är sjösjuk och rädd. Undrar varför han gett sig in på denna sega och i stora delar händelselösa resa. Han saknar sin familj.

Eva Röse tycker resan är något av det mest fantastiska hon varit med om. Hon fascineras av månljuset, vattnet och den magiska soluppgången varje morgon. Hon skämtar med alla. Drar snabba repliker på allt de andra gör och retar Özz Nujen för att munnen går oavbrutet. Jaha, nu kör han live mina damer och herrar…Özz Nujen! Även hon saknar sin flock som hon kallar sin familj och jämför sig själv med en val som sänder ut signaler för att hitta de sina i detta oändliga hav. Hon vet att det är långt kvar innan de ses men när hon nu har gett sig in i detta äventyr så tänker hon ta vara på varje stund. Det är bara ett aber. Hon får feber vissa dagar och måste få lite mer sömn då och då och igenkänningen blir plötsligt påfallande.

Jag har varit mindre bra på mycket i mitt liv men att lätta upp stämningen har varit min bästa gren och min kanske största tillgång. Det är trots allt kul att vara omtyckt och saknad när man inte finns med. Men det är samtidigt förödande. Jag kan lova er att det är förgiftande ensidigt. Som den som ger får du i stort sett aldrig en fråga om hur du mår. Du behöver ju inte det!? Du är ju alltid glad och har rätt mindset. Om du är den som underhåller och ser till att alla har det bra ser garanterat ingen till att du har det samma. Så till slut får du feber och dagar när du knappt kommer upp ur sängen. Du som charger är plötsligt oanvändbar och helt tömd på energi.

Ingen har tänkt på att ladda laddaren…