Det är söndag och ett par timmar till Mästarnas mästare. Ett program som jag måste erkänna att jag älskar. Men i en stund av reflektion väcks en fråga jag alltid undrat över. Att elitidrottsmän och kvinnor är tävlingsmänniskor ligger liksom i sakens natur. Men vi är inte alla Ingemar Stenmark.
När vi vanliga dödliga säger att vi är extrema tävlingsmänniskor säger vi det oftast för att upplevas som starka, framåt och ambitiösa. Bra, helt enkelt. Top notch. Bättre än de flesta. Någon att välja. Pannben, ihärdighet älskar jag. Ambition är det bästa vet. Men vanliga vuxna som säger sig vara tävlingsmänniskor…nja
Det är nog det där med arken. Ni vet vem eller vilka man skulle plocka med för att säkerställa fortlevnad om världen skulle gå under. Jag är inte säker på att jag skulle rädda tävlingsmänniskan. Vanliga personer som, utan att tveka, trampar över andra för att nå sitt mål. De som måste vinna till varje pris. De som, utan att skämmas, känner glädje över att vinna över sina barn i sällskapspel. De som surar en hel midsommarhelg efter att ha förlorade i krocket. Den där som förstör en hel golfrunda för alla andra för att det går dåligt och sedan tror att den skall bli förlåten för att den är ”en sån jävla tävlingsmänniska”!?
Jag förstår att det är en definitionsfråga och måhända har ordet blivit brännbart, för mig, genom egen upplevd erfarenhet. Men en ambitiös person som inte ger upp. Som taktar på även om det tar emot och som är stor nog att glädjas över andras framgång. Den där emot…får mer än gärna följa med på arken…
Livet på Betan... 