concierge…

Om ni har bott i eller varit på besök hos någon som bor i Paris innerstad så stöter ni, nästan utan undantag, på en portvakt / concierge i entrén in till fastigheten. Oftast och med samma brist på undantag är det en äldre kvinna. Samma kvinna som denna gång helt utan undantag är bister, misstänksam och allt annat än välkomnande.

Jag måste erkänna att det tog ett tag för mig att förstå att detta inte handlade om någon receptionist utan världens mest effektiva larmsystem. Lite som att bemästra draken innan man får access. Och det häftiga är att det spelar ingen roll om du är vit eller svart, blå eller grön, bara du sköter dig. Inget gap eller ståhej. Inga fimpar eller kolapapper och du är igenom. Det är mer än någon övervakningskamera klarar av.

Det fanns en tid då jag lovade mig själv att detta skulle bli mitt öde. Jag skulle bli en arg tant i någon port i Paris och därigenom få chans att med bister min peka med hela handen mot allt slarv och alla oförrätter och skita fullständigt i om någon gillade det eller mig.

Richard Rättrådig i mig har med tiden bleknat. På gott och ont. För det är lättare att vara kategorisk. Men livet har lärt mig att det finns miljontals nyanser av grått. Allt är inte så enkelt som svart eller vitt. Det är det som gör livet så spännande men samtidigt så oändligt mycket mer komplicerat…