Jag har så svårt att förstå varför jag anses vara så annorlunda för att jag valt att leva själv mitt ute på landet. Var i ligger skillnaden undrar jag!? När jag inte levt i relation med någon så har jag alltid levt själv i en lägenhet någonstans på jorden. Vad är det som känns så annorlunda med att leva i ett hus på landet mot en lägenhet i stan?
Ingen kan väl ändå tro att man är mindre ”ensam” mitt i stadsmyllret än när man bor en bit utanför. Alla kanske finns där på lite kortare avstånd i stan. Absolut. Men väl där är vi ändå så stressade och har högst sällan någon tid för varandra eller för alla restauranger och teatrar som vi brukar säga att vi vill ha närhet till. Den puls som anses så härlig av vissa är stress för andra. Vi är olika inte nödvändigtvis annorlunda.
Det vore väl för jävligt om vi lät andra definiera var normerna skall ligga. Jag är inte konstigare här än i stan. Jag gör precis som jag alltid har gjort. Försöker att undvika påtvingad och tom gemenskap. Och visst jag erkänner. Det är mycket lättare att göra det härifrån. Så jag borde kanske ha flyttat för länge sedan. Då hade jag sparat betydligt mer på mig själv.
Och för den som undrar kan jag försäkra att leva själv inte är samma sak som att vara ensam. Det är en enorm skillnad! Jag har varit ensam. Nu är jag bara själv…
Livet på Betan... 