enkelheten…

….är en dygd.

Min man, eller ex, eller vad man kallar någon man inte lever med men fortfarande är gift med för, är med i ett populärt frågeprogram på TV. Några av de andra medtävlande är ett par som får mycket uppmärksamhet kring sitt liv och då främst sitt boende på Östermalm och på Gotland.

Så en kväll när jag har svårt att somna går jag in och slötittar på deras Instagram. Jag vet att jag inte borde för jag vet vad som kan hända men jag tänker…ah, hur farligt kan det vara? Det tar inte många sekunder förrän pulsen ökar och jag känner hur det bränner i huvudet. På verandan vid det väl tilltagna huset på Gotland har man låtit sy upp kuddar till de nya utemöblerna av stål. Många kuddar är det och den nätta kostnaden för detta inköp är, i runda slängar, ett par 100.000 kronor.

Det går snabbt. På en hundradels sekund har jag förlorat den spillra av respekt jag haft för dem sedan tidigare och för att ingen skall tro att jag är missunnsam så vill jag bara säga att det kan jag inte vara. Helt enkelt för det inte finns något där att avundas.

Om man har jobbat stenhårt ett helt liv och drömt om ett slott. Fine…köp ett slott då. Jag skulle förmodligen inte ens reagera på det. Men om du köper fem då är det plötsligt a different ballgame. Det är det smaklösa överflödet som sätter sig i halsen på mig. Tills ni gräver ner mig min grav så kommer jag vidhålla att när världen ser ut som den gör och du råkar ha snuskigt mycket pengar så skall det vara en självklarhet att bidra. Att så att säga…contribute to society. Något annat borde vara otänkbart.

Som den textilmänniska jag är så vet jag att det är näst intill omöjligt att producera eller sy upp kuddar som kostar så mycket. Hälften av kostnaden hade varit illa nog men ändå givit dem möjlighet att bidra med något gott för den andra hälften. Jag undrar om de någon gång har funderat på vad de de vill imponera på är värda? Förmodligen inte…