Sociala koder är viktiga för mig. Jag böjer mig inte där. Därmed inte sagt att jag aldrig har halkat i sociala sammanhang. Självklart har jag det. Det enda goda som har kommit ut ur det är att det har skaffat mig lärdom. Om mig själv. Den skammen måste jag bära.
Att jag ständigt blir kallad för jättesocial gnisslar smärtsamt i mina öron. Möjligtvis för att jag har klätt innebörden av att var social enligt följande. En social person rör sig i sociala sammanhang. Regelbundet. Den är smord i det dagliga umgänget med familj och vänner och älskar gemensamma fritidsintressen och föreningsliv. Den samåker mer än gärna och går i stort sett aldrig ensam på lunch. Och det…kan jag lova er…det är inte jag.
Men om jag tvingas ut ur min självvalda tillvaro av ensamhet så tuggar jag i mig de sociala koder som skall till. Utan dem ingen mening anser jag. Om jag är bjuden på fest så anstränger jag mig. Jag klär mig fint och ser till att bjuda till. Det är inte svårare än så. Jag ser någon anstränga sig för att ställa till med fest och mitt tack för det skall utan undantag vara genom att vara trevlig. Klarar jag inte det då skall jag stanna hemma.
Min svärfar brukade kalla mig för konversationsfascist. Må så vara. Men fråga mig inte hur jag mår om du inte är intresserad av svaret. Tro mig jag har mängder av krav, utanför ett samtal, om vi nu skall umgås. Jag skall inte lista dem. Det hade varit outhärdligt men här kommer några.
Om någon hälsar på dig. Hälsa tillbaka. Ler någon mot dig gör du det samma. Om någon berättar något för dig så lyssnar du…
” Det finns inga etikettsbrott bara avsiktlig ovänlighet” Magdalena Ribbing
Livet på Betan... 