landet…

Vi har alla fördomar. Även om vi säger oss vara fritänkande själar så ligger det alltid något skräp där och puttrar. Hur vi, trots detta, väljer att tänka visar vilka vi är. Svårare än så är det inte.

När man, som jag, nämner att man har flyttat ut på landet så passerar en vanlig tanke genom huvudet på mina gamla vänner om att man gör så för sänka garden och slippa att hålla ordning. Naturen må vara vacker men huset och tomten är med all säkerhet rörig och lite skräpig. Inte helt grundlöst måste jag medge. För en färd genom en vanlig by i Sverige förbluffar. Konstiga tillbyggnader, rostiga ställningar, risiga husvagnar och bilvrak på tomten. Och jag ställer mig frågan – varför?

Med samma säkerhet ser man mig hasa omkring i urtvättade mysbyxor och foppatofflor när jag berättar att jag numer lever ensam och har har flera hundar. För det vet man väl hur en hundkärring ser ut. En inte helt grundlös fördom det heller är jag rädd för?

Men varför ens tänka tanken? Det är ju jag. Ge mig lite mer cred. Varför skulle någon som alltid haft det stilrent och vackert i sitt liv plötsligen välja motsatsen? Varför skulle någon som jobbat i modeindustrin i över tjugo år vilja degradera sig? Och sitter ägandet av hundar och foppatofflor, per definition, ihop?

Det är bara några fråga. Inget försök till försvar. Det gör mig absolut ingenting om ni tror att mitt liv har blivit så förändrat men jag skulle rekommendera er att släppa tanken och vidga vyerna. Det är andra tider nu. Jag känner snarare att jag banar väg genom att flytta ut på landet. Varför trängas på små ytor i stan när vi bor i ett land med generösa ytor och en magisk natur?

Jag är före min tid. Just you wait and see…