undantag…

Det fanns med all säkerhet de som var precis som vi. I vår familj och släkt. Men då de lyste med sin frånvaro så gjorde omvärlden allt för att få oss att förstå att vi var annorlunda. Så nu när jag är ensam kvar och alla har gått vidare känner jag mig mer alienerad än någonsin. Jag står frågande och har ingen att fråga. Det känns som om jag inte förstår några av de språk som talas runt omkring mig. Som om jag talar det enda språk som ingen förstår.

Det blir allt tydligare att jag lever i en värld där mina livsval ses som märkliga. Va?! Lever hon helt själv mitt ute i skogen?! Hon som är så social. Men i vår värld har det aldrig funnits några motsättningar mellan att vara social och att välja att vara själv. Det ena utesluter inte det andra.

Vi har alltid sett till att vara vänliga och trevliga mot alla de vi möter. Just där och då. I den stunden. Vi kan bemöta och lyssna på andra för att det är så vi vill bli bemötta men också för att det ibland förväntas av oss. Att vi sedan väljer att dra oss tillbaka motsätter inte på något sätt våra tidigare så sociala intentioner.

Det är kanske ett umgänge av ett annat slag. Ett undantag. Men blir det sämre eller mindre genuint för det?