mmm…

Den här bilden symbolisera mina färgval. Min färgpalett. Ett helt liv och det har aldrig ändrats. Det gör nästan ont för det är så vackert! Du måste välja dina slag brukade pappa säga. Starta inte de krig som du på förhand vet att du aldrig har en chans att vinna. Men jag kan inte låta bli.

Jag älskar färg, säger folk och pekar rätt in i det blå rummet eller höjer rösten av upprymdhet när de går in i den grönmålade verandan med de röda accenterna. Jag blir så glad av färg utbrister de högljutt!

Menar ni då att mina färgval är ett resultat av kärlek till ofärg? Färg är väl färg. Jag vet…det kan verka småaktigt men nu när även jag råkar älska färg men väljer en annan palett så känns det som när man blev vald sist i gympan. Man gäller liksom inte.

Men tack och lov så är denna till synes oviktiga del i livet bara en reflektion och inget som skulle kunna få mig ur balans. Färg kommer alltid att vara enormt viktigt för mig! Det oviktiga däremot är vad andra tycker. Jag vet det jag vet. Mina rum är fyllda av färg och jag känner mig alltid lika färgstark klädd i svart…