Jag har aldrig förstått allas fascination över att bo på hotell. Alltså…jag förstår grejen. Du lämnar röran hemma och tar dig till ett välstädat och ofta vackrare ställe för att bo en tid. Du har personer som gör allt för dig och det räcker med att i stort sett…andas.
Under alla år med arbeten utomlands så har jag besökt hundratals hotell i världens alla hörn men det har varit få rum som har varit skönare än de jag har hemma. Jag känner dessutom en enorm stress över att någon skall passa upp mig. Jag blir generad och vill istället hjälpa till. Jag är med andra ord personen som städar mitt hotellrum innan jag checkar ut. Jag förstår absolut inte snacket om att ”de ju har betalt för det” eftersom det, för mig, känns pinsamt att någon skall behöva ta hand om min röra.
Jag är heller aldrig varit fullt fungerande förrän efter 9-fikat så att trängas med folk vid en frukostbuffé är en smärre mardröm och eftersom min ”vad kan jag då göra för dig -personlighet” är så djupt förankrad så är roomservice inte heller ett option. Med andra ord hotellvistelser är oftast något jag måste ta mig i genom i samband med ett besök någonstans och aldrig någon större njutning.
Men naturen däremot slår allt. Så vad passar då bättre än att packa Land Rovern och ge sig iväg till en plats där ingen har betalt för att passa upp dig och där rummen alltid är bäst. Att lasta in hundarna och åka dit vi inte behöver trängas till frukost och där vi inte behöver vara tacksamma för något annat än ynnesten av att få finnas i det mest storslagna och utan konkurrens vackraste rummet. Där behöver vi inte lyssna på människor som pratar om oväsentligheter eller sig själva. Där är vi tillsammans i tystnad, kärlek och vördnad.
Det blir inte mer 5 stjärnigt än så…
Livet på Betan... 