shut the…

…fuck up!

Jag har varit en riktig pratkvarn genom tidigare delen av mitt liv. Jag har hörts mycket. Jag ber alla om ursäkt för det! Från botten av mitt hjärta. Jag vill inte ens tänka på alla jag har stört med mitt oavbrutna tyckande. Jag har gillat min egen röst och mina åsikter så mycket att jag utan någon form av självcensur låtit mig höras. Inte nog med det. Jag har dessutom varit som en ambulerande roliga timman och garvat högt åt mina egna skämt. Den värsta sorten.

Men tack och lov så händer livet och personer drabbar dig. Personer som, när du inte tror det är möjligt, överträffar dig och du tänker…kan ingen få tyst på den jäveln!? Shut the fuck up! Tack och lov så begåvades jag, trots ovan nämnda tillkortakommanden, med tillräckligt mycket självinsikt för att kunna se att den där personen faktiskt inte är helt olik mig själv.

Med ökad insikt minskar pratlusten brukade min morfar säga. Han sade det ofta så jag borde ha tagit det till mig tidigare men det var ju det där med insikten. Men den smög sig på efter hand och de senaste tjugofem åren har mina garv överröstats av andra och idag lyssnar jag mer än jag pratar. Det har gått så långt att jag inte längre orkar med personer som liknar mitt tidigare jag.

Jag har en granne som gärna basunerar ut sina åsikter och hennes känsla är att hon vet vem jag är trots att hon aldrig har lyssnat på vad jag säger. Och med det i bagaget dissade hon, sist vi pratade, husfasader som är grå och obehandlade. När hon överöste mig med hur fult hon tyckte det var såg jag att hon samtidigt var säker på att vi var på samma spår. Att det är min dröm att få bygga ett arkitektritat trähus med obehandlad lärk fanns aldrig i hennes tankevärld. Hon avslutar med att säga att det värsta ändå är svartmålade fasader och har i samma stund ingen aning om att den hon säger det till har målat om samtliga av sina fem hus på gården i Särö från Falu rött till Falu svart. Hon är när hon cyklar iväg säker på att vi är…on the same note. Hon kan inte vara längre från sanningen.

Hur många gånger jag har varit som hon och sagt min åsikt trots att ingen har bett om den? Jag känner mig plötsligt lik en tidigare drogberoende som känner stolthet över att vara ren men sorg över allt bök man ställt till med innan dess. Tack, gode Gud, för alla kriser som jag har gått igenom som gjort mig till den jag är idag.

Idag förstår jag verkligen varför det kinesiska tecknet för kris är det samma som för möjligheter. Insiktsfullt av dem…