Jag funderar mycket. Jag vet. Min mamma brukade säga att jag inte skulle fundera så mycket över folks beteenden utan, som hon sa, kasta det till universum. Hon kunde göra så eftersom hon bara var intresserad av sig själv. Men då jag inte alltid kan stänga av tänket så har jag fått utveckla ett annat system.
Jag stoppar ner funderingarna i en symbolisk burk och lägger på locket. När jag har tid och lust så lättar jag på locket och låter valda delar av vad jag funderar över att pysa ut. Kan jag reda ut det med någon slags logik då får det gå. Då är de löst. Men funkar det inte så går det tillbaka ner i burken och locket går på för ytterligare behandling en annan gång. Men det finns saker som har gått upp och ner i burken så många gånger att jag fullständigt förlorat hoppet om att hitta en förklaring.
Här ute i skogen måste man nämligen stanna till och köra åt sidan vid möte. Och eftersom jag har en Land Rover och är en snäll person brukar jag ta på mig att stanna och ibland nästan köra ner i diket för att den jag möter skall kunna köra förbi. Jag brukar höja handen för att hälsa (och därigenom tacka mig själv för vänligheten) men inte sällan åker de förbi utan ens en blick. Hur i hmhmhm kan det ske? Hur tänker man då? För mig är det så osannolikt att jag tänker att det måste vara dolda kameran!?
Inte undra på att världen ser ut som den gör när det verkar vara en självklarhet att andra böjer sig. Att man ser rättigheter före en skyldighet eller en vänlig gest. Det må verka som en skitsak men det är en symbol för något mycket större.
Själva fundamentet skulle jag vilja säga…
Livet på Betan... 