Missförstå mig rätt. Jag avgudar verkligen mina renrasiga hundar. De är alla magiska på sina högst personliga vis. Men det är ändå något med ordet och själva begreppet renrasig som får det att stocka sig lite i halsen. Att man sedan sällan får vara medlem i en brukshundsklubb om man inte är renrasig plusar liksom på SD-känslan.

Det har hunnit bli några hundar genom mitt liv och de som satt en extra stark prägel är de blandisar jag har haft. Det är som om alla goda egenskaper i varje ras i mixen samlas och gör dem smått geniala. De är utan undantag smartare och mer receptiva. De är utan tvekan de som hjälper dig att lösa den mess som ibland blir i en grupp genom att backa tillbaka och iaktta tills stormen blåser över. De stickar sällan. Händer det så behöver du aldrig oroa dig för att de inte skall hitta hem. De är billigare att köpa och försäkra och de är nästan utan undantag friskare.

Och ändå behandlas de som lägre stående. Det säger en del tycker jag. Det visar tydligt att yta fortfarande regerar över innehåll. Det upprör mig något enormt eftersom kantstött och unikt är så oerhört mycket mer intressant i min värld och jag undrar vad som egentligen hände med blandningen berikar

Anekdot: Jag skulle till Stockholm på utbildning vid ett tillfälle lämnade jag mina hundar på ett hundpensionat. Det var Buddha och Dante (mina Leonbergerhanar) och Astrid och Moses mina blandisar. Eftersom Moses hade problem med sin artros (på grund av sin ålder) så skrev jag ett långt mail innan om vad de behövde tänka på när det gällde honom.

Under dagarna i Stockholm fick jag hela tiden bilder via sms från promenader de tog med Leonbergerkillarna där de beskrev hur stolta de kände sig när de var ute och gick med mina, som de sa, fantastiskt vackra hundar. Mina egna funderingar låg däremot kring Moses och hans värk och Astrid. När jag frågade hur det gick med dem kom det inga bilder eller text utan på sin höjd en tumme upp.

När jag hämtade dem efter några dagar frågade jag med oro hur det hade gått för Moses och den extra omsorg han behövde. Då svarar dom – Moses??? Honom har vi nästan inte lagt märke till! 

 

3e2d2eaf741b190268c67c185378c9ca

Astrid, Moses, Sigge och Mossa. Tack för att ni har gjort mig till en bättre hundägare och en bättre människa…

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: