Som jag berättat förr så dog min far plötsligt när jag var 10 år gammal. Något som har kommit att prägla hela mitt liv. Hela min existens. Vad som följde närmast inpå hans bortgång är en lång historia. Men det är händelser som kom att bli direkt avgörande och som, för resten av mitt liv, lämnat mig med stora öppna sår.
Men som motgångar ofta har som effekt så fick jag en enorm styrka och blev en absolut mästare på att dölja dessa mina sår. Ni vet den där klassiska clowneffekten med tårar bakom den glada och positiva masken. Något som har dolts och hållits i shack ännu mer effektivt genom mycket arbete, resande och fester.
Och med den fasaden får man sällan någons medlidande. Ingen som frågar hur du mår samtidigt som du outtröttligt tröstar alla andra och alltid finns till hands. Med tiden blir just det och du en självklarhet och kvar blir du stående med dina sår lämnade helt utan omsorg. Infekterade och eftersatta.
Det är då du måste släppa allt annat och säga till dig själv…jag vet att du har väntat länge. Förlåt! Nu är det din tur. Jag lovar! I will try to fix you…
Livet på Betan... 